avenlustiganledning

Tänk vad det är kul att se någon man inte sett på länge. Det är så spralligt att sätta sig jämnte folk i bussen som vart iväg på diverse saker som resulterat i att denna störtsköna individ inte befunnit sig på ordinarie plats under en evighet. Att sätta sig och höra på vad de gjort och vad de vart med om är nog ett av det intressantaste man kan göra. Att bara sitta och snacka av sig hela vägen hem från borås så att man är helt slut när man kommer hem. Det är något jag brinner för.

När man kommer hem ringer någon och frågar om jag skall med på spelning, om jag e sugen på att dra med dem, skjutsen är fixad och allt. Sen ringer någon och frågar om jag skall med och kolla på bio. Sen ringer en och frågar vad jag gör, det är monte python- marathon och det uppskattas om jag infinner mig och sällskapar. Sen undrar mamma och pappa om jag skall vara hemma, eller vart jag ska.

Det finns mycket människor man träffar varje dag som man funderar på om man skall hälsa på eller inte, inte för att man har något som helst emot dem, utan för att det kanske blir för tjatigt att säga hej varje gång man ses då man kanske bara känner varandra sådär ytligt. Sen finns det ju de man bara exploderar varje gång man ser dem, vill överösa med frågor, skämt och diverse angelägenheter. Det finns de man vill hänga med på fritiden som man vet alltid finns där, som man planerar saker med och hittar på saker med i regelbundenhet, som man lägger energi på för att de är så grymt värda den tiden. Sen finns det de som är familj som fungerar med syskon och föräldrar och en hund. Mamma, pappa, brorsan, systern och självklart Simba är ju för klockrena. Det finns en slags mekanik i situationen som, likt ett rullband drar fran saker, liksom skjutsar en framåt.

Det finns så mycket människor som inte har några känningar som de kan välja att hälsa på eller inte. Sen finns det de som inte har någon vän de spenderar mycket tid med som man kan snacka om saker med, planera och hitta på saker med. De kommer hem till sin familj med syskon som man inte har någon vidare kontakt med, inte frågar hur dagen har varit, vad du skall göra i helgen och undrar vad du skall göra på det datumet, för då har de planerat att göra det där. Det är ju skönt, eller hur? Så vill man ju verkligen ha det. Har man något val? Hur tar man sig ur liknande situationer? Hur känns det att bli hjälpt med sådana problem? Hur blickar man tillbaka på en sån tid och vad ger det för biverkningar i det senare livet? Vilka samtalsämnen kan vara svåra att medverka i. Vilka bemötanden kan verka förargelseväckande hos människor i sådana förhållanden?

Det finns de som blir valda sist på skolgårdarna då de skall dela in lag till fotboll, basket och innebandy etc. Det finns de som står själva, inte har någon att arbeta med, när man skall skapa grupper i olika sammanhang som i skolan, vid grupparbeten. Det finns arbetskamrater som står själva i fikarummet och dricker sitt kaffe, deltar inte i diskussionen, finns liksom inte.

Men det är väl bara mjäh skit samma det existerar precis som min egen hjärna och mina gärningar, så vadådå jag kan väl inte vara med och påverka i frågan över huvud taget eller hur?