avenlustiganledning

Det låter nått sjukt mycket, det är så man undrar om man lever i 2009 eller har hamnat i en annan tid. När man väl ser sig omkring så tappar man den tanken på bara några hundradelars sekund. Där till vänster sitter en EMO i 25- årsåldern som man starkt undrar vart han ska, vad han tänker på, vad han upplevt för saker i sitt liv. När jag frågar honom vart käringberget ligger tar han tid och tar av sig bamselurarna och producerar ett engagerande leende och artikulerar friskt och ger mig den informationen jag förväntades att få. Tack och lov var jag rätt ute.

Precis när jag gått förbi bageriet kommer jag fram till ett villaområde. Många steg upp vid denna tid och i ett hus stod en pappa i kalsipper och strök sin arbetsskjorta flitigt medan barnen satt och åt kellog´s cornflakes. Alla husen i området såg ut som sockerbitar.

När man kommer in på området får man prata med en spegel som i allvarlig ton ber en att lägga på allt på pendelluckan. Jag skall följa de gula skyltarna med svarta pilar på.

Alla var tysta först, men sen vid maten fick det fanimej vara nog tyckte jag! Blixt, en riktig göteborgare som utmärkte sig när han bar keps i matsalen var inte alls sugen på att ta lumpen och ville hem, störtskön kuf. En som såg precis ut som basshunter till utseendet ville absolut ta lumpen! En annan grabb var likgiltig och var mycket mer intresserad av att göra ett gott intryck på oss andra, varför var det ingen som visste. Sen drogs det till med smådriv och skämt och tillslut var hela bordet små skrattande! Blixt var en göteboeborgare punkt? Tillslut var vi ett sammansvetsat gäng bara en halvtimme efter att enda liten fråga besvarad och vi begav oss tillbaka till huset för fler test.

Sen sitter man i bilen och ställa in färden mot närmsta burgerking, men jag ser en närmre och vi åker till närmsta burgerking istället för den rekommenderade närmsta burgerking. På vägen därifrån slår det en att en annan lika gammal som jag sitter vid ratten mitt i alla köer och tar sig hit och dit bland filerna. Vi sitter och dricker skitgo milkshake som tar slut först vid Mejeriet i Hyssna. Konstigt det kändes att en annaan lika gammal som lilla jag sitter och rattat bakom ratten med körkort..

Läste en blogg som heter pellespersonliga som var helt galet klockren. Han skrev verkligen om allt som hände i hans lilla vardag och fyfan vilken succé den bloggen var i mina ögon. Jag satt för en vecka sen med två kompisar och beklagade mig över allt folk som läser andras bloggar, och så har jag själv suttit i ungefär en och en halv timme och läst och kollat in foton på andras bloggar. Och vad fick jag ut av det? Jo! Jag kom helt plötsligt till insikt om hur förbannat gött det måste vara att skriva själv och lägga ut bilder som man sen kan kolla tillbaka på! Att jag var så helvetes trångsynt.. Så det är precis vad jag kommer att börja med!

Idag
Slutade 07 i vanlig ordning och kom hem och fick syn på en morgonpigg liten figur som stod i tvättstugan och fejjade och kom direkt upp och gaav mig ett "hej" och "ska jag göra lite frukost?". Jag bad mamma att värma lite oboy och lägga i några mackor i brödrosten medan jag duschade och vips satt jag i köket och käkade. Vaknade 15.30 av att Oskar ringde. Näsan visslade tyst av förkylning, jag letade febrilt efter stämjärnet som satt och tryckte vid tinningaarna, gnuggade ur allt hårt var i och runt höger öga och det sa la sitt? inget jobb inatt konstaterade jag och såg till att det blev på det viset sen drog jag till oskar och kollade godbitarna ur grotesco, drog vidare till morbror med familj där vi pratade livligt framtill sent på kvällen. Slängde iväg ett sms till abbe och kollade hur det gick med hens norgeplaner men fick inget svar, vilket kanske var hans svaar på frågan. sen åkte jag förbi lov och ringde henne i samma veva och kollade om hon satt i vardaagsrummet och kollade film, men hon skulle lägga sig så det var bara att pipa förbi infarten och bege sig hem. Och inte kunde jag somna som jobbat två nätter i rad så här sitter jag och hänger vid datorn. Jag kan inte ligga i min goa mjuka säng för det gick inte det trådlösa med på. Jag är riktigt glad över att börjar jobba på hemtjänst och fritids på dagtid! Ska bli ordentligt skönt att inte behöva vända och vrida på dygnet som jag gjort nu i exakt en månad och så ska det bli skönt med lite omväxling när det gäller arbete. Nu ska jag börja läsa en bok och sen försöka sova.  

Igår
Igår jobbade jag till klockan 07 på ett äldreboende där jag vikarierar som vårdbiträde. Därefter tog jag Saras föräldrars bil mot Göteborg för att hjälpa Sara att flytta. Jag körde bara till delsjömotet eftersom jag hade jobbat natt i tio timmar och en kvart. Hon tog över bilen vid Delsjömotet, parkerade vid hennes gamla lägenhet, packade bilen, låste ytterdörren till lägenheten och sen fick vi oss ett gott litet skratt som jag tyckte var en av dagens höjdpunkter. Hon hade lagt bilnycklarna inne i lägenheten som hon låst och att tillägga hade hon arkiverat nycklarna i ett litet kuvert som hon sedan stoppat in i brevinkastet. Extranyckeln till lägenheten kunde anlända tidigast klockan halv sju på kvällen så där satt vi vid entrén och skrattade lite. Fyfan vad mysigt det var! Sen löste det sig perfekt. sara åkte till Delsjömotet igen och visade mormor och morfar vägen till lägenheten och efter en banan, ett äpple, en mandarin, en yoggi drickyoghurt och en liten flaska brämhultsjouice så var de tillbaka och bilen kunde rulla hem med hjälp av extranyckeln till bilen. sov tre timmar och sen var det främmat och kräftor som väntade. Där fanns lilla rastlösa Wilgot, några år gammal som bara dök ner på golvet och började leka med mina gamla bilar jag bar upp från källarn och Wilgot fick puttekulsögon när han fick se min sopbil och bärgningsbil. Vi lekte lite inomhus och sen gick vi ut med alla bilarna och kollade vilka bilar som var snabbast. vi använde den nyasfalterade backen på gatan och sopbilen och bärgningbilen var populärast, bra för att de var störst. Sen var det bara att dra ner och jobba natt igen. Få ihop lite pengar till USA-resan.  

Tack för att just du finns, tack för att just du inte tar mig för givet. Tack för att du förstår mig och kommunicerar med mig utan att ibland ens behöva prata. Tack för att du inte alltid är klockren utan ibland provocerande och jävlig utan att ens veta om det själv. Tack för att vi aldrig håller onödiga diskussioner varken du eller jag drar nytta av, eller för att vi avbryter dem tidigt. Tack för att du vågar säga vad du tycker och säger saker ibland som kan kännas lite för amerikanska, när de samtidigt är ärliga och menande. Tack som fan.

Tack för att just du gör som du vill. Tack för att jag får vara delaktig av det, trots att det kanske bara är nu och sedan inte. Tack för att internskämten alltid förnyas och aldrig känns för uttömda.

Tack för den här tiden, hoppas jag kan ha möjlighet att tacka dig igen vid ett senare tillfälle. Och att det fortfarande är dig jag tackar. Det vet man aldrig, därför säger jag tack till dig nu innan det är försent att tacka för den här tiden. 

Tack.    

I alla stunder jag funderar på framtiden mår jag så fruktansvärt bra, ska jag ta och åka till norge och åka snowboard en eller två säsonger, ska jag ta och åka till Kina ett år med Worktravel Company, ska jag ta och jobba som au pair i ett engelsktalande land och leka med dinosaurier och lego och lära mig bättre engelska, ska jag ta och plugga till det eller det etc.

I alla stunder jag funderar på det som hänt tänker jag direkt på de saker jag borde gjort annorlunda. Efter att jag har varit nånstans kan jag direkt komma på saker som jag borde sagt eller gjort på annat sätt. Även om det inte går att göra något åt det som hänt tar jag nästan bara med mig saker som jag lär mig av, tänker aldrig tillbaka och försöker komma ihåg hur kul det var, utan det roliga lämnar jag åt framtiden.

Nu när jag är i nuet, alltså nu, tar jag och gör de saker jag tänker på och som jag vill göra annars blir allt pankaka. Det är nog bäst att hålla sig till sina egna visioner och anpassa dem, och justera dem med mina egna tankar och värderingar.

När jag i framtiden sitter och tänker på det som hänt, tänker jag förhoppningsvis direkt på de saker jag gjort och som jag alltid velat. Efter att jag vart nånstans kommer förhoppningsvis jag direkt komma att tänka på de saker som jag förnöjsamt gjort och känna mig nöjd och glad med det. Jag tänker förhoppningsvis tillbaka och kommer ihåg hur kul det var, och det roliga lämnar jag samtidigt även åt framtiden.

Tänk vad det är kul att se någon man inte sett på länge. Det är så spralligt att sätta sig jämnte folk i bussen som vart iväg på diverse saker som resulterat i att denna störtsköna individ inte befunnit sig på ordinarie plats under en evighet. Att sätta sig och höra på vad de gjort och vad de vart med om är nog ett av det intressantaste man kan göra. Att bara sitta och snacka av sig hela vägen hem från borås så att man är helt slut när man kommer hem. Det är något jag brinner för.

När man kommer hem ringer någon och frågar om jag skall med på spelning, om jag e sugen på att dra med dem, skjutsen är fixad och allt. Sen ringer någon och frågar om jag skall med och kolla på bio. Sen ringer en och frågar vad jag gör, det är monte python- marathon och det uppskattas om jag infinner mig och sällskapar. Sen undrar mamma och pappa om jag skall vara hemma, eller vart jag ska.

Det finns mycket människor man träffar varje dag som man funderar på om man skall hälsa på eller inte, inte för att man har något som helst emot dem, utan för att det kanske blir för tjatigt att säga hej varje gång man ses då man kanske bara känner varandra sådär ytligt. Sen finns det ju de man bara exploderar varje gång man ser dem, vill överösa med frågor, skämt och diverse angelägenheter. Det finns de man vill hänga med på fritiden som man vet alltid finns där, som man planerar saker med och hittar på saker med i regelbundenhet, som man lägger energi på för att de är så grymt värda den tiden. Sen finns det de som är familj som fungerar med syskon och föräldrar och en hund. Mamma, pappa, brorsan, systern och självklart Simba är ju för klockrena. Det finns en slags mekanik i situationen som, likt ett rullband drar fran saker, liksom skjutsar en framåt.

Det finns så mycket människor som inte har några känningar som de kan välja att hälsa på eller inte. Sen finns det de som inte har någon vän de spenderar mycket tid med som man kan snacka om saker med, planera och hitta på saker med. De kommer hem till sin familj med syskon som man inte har någon vidare kontakt med, inte frågar hur dagen har varit, vad du skall göra i helgen och undrar vad du skall göra på det datumet, för då har de planerat att göra det där. Det är ju skönt, eller hur? Så vill man ju verkligen ha det. Har man något val? Hur tar man sig ur liknande situationer? Hur känns det att bli hjälpt med sådana problem? Hur blickar man tillbaka på en sån tid och vad ger det för biverkningar i det senare livet? Vilka samtalsämnen kan vara svåra att medverka i. Vilka bemötanden kan verka förargelseväckande hos människor i sådana förhållanden?

Det finns de som blir valda sist på skolgårdarna då de skall dela in lag till fotboll, basket och innebandy etc. Det finns de som står själva, inte har någon att arbeta med, när man skall skapa grupper i olika sammanhang som i skolan, vid grupparbeten. Det finns arbetskamrater som står själva i fikarummet och dricker sitt kaffe, deltar inte i diskussionen, finns liksom inte.

Men det är väl bara mjäh skit samma det existerar precis som min egen hjärna och mina gärningar, så vadådå jag kan väl inte vara med och påverka i frågan över huvud taget eller hur?

Du och jag har varit ute på diverse saker nyligen och vi skall precis till att svänga in till vårt place. Du skrattar och skrattar och du gör mig bara lyckligare ju mer du håller på. Du brinner för mig, det känner jag och jag bara sänder ut mina vibbar till dig att jag är din egendom. Jag ger dig allt jag har och du gör detsamma.

Jag drar till mitt jobb och lyssnar på musik ganska högt på min väg dit. Du har erövrat mina tankar på min väg dit. Jag bara tänker på hur skön du är i din personlighet och skrattar till hela vägen. Jag tänker ständigt på dina små driv som så oskyldigt och oförståeligt för andra individer rimmar helt med de kriterier som mina mungipor och magmuskler kräver för att kontrahera till den fantastiska grad som gör mig fulländad. Du skiner, du liktar gott, du har allt jag tycker om. Dina brister är charmiga och när vi bråkar så bråkar vi helt galet mycket. Det slutar med tystnad och sedan ett underbart samtal om hur vi går till väga. Vi löser det och du är jag vet inte vad. Att bara ha dig i samma säng som mig känns helt ofattbart.

Jag hatar att jag tänker som jag gör, men har beslutat mig för att lämna dig. Visst är det dig jag ska leva mitt liv med. Visst är det dig jag letat efter i hela mitt liv som gått. Jag vet att det kommer att svida så extremt mycket och länge. Jag vet att du inte kommer att förstå ett enda dugg av det jag säger och jag vet att det kommer att komma plötsligt. 

Det är så jävla typiskt, men jag vill göra mycket saker i mitt liv. Jag lever en gång. Jag lever nu och jag vill resa till Kina och plugga och jobba i två år, jag vill plugga på annan ort i Sverige, resa till platser i världen och hoppa bungyjump och dyka. Jag skulle älska dig, men jag skulle sluta i en gungstol och se ut över min omgivning med dig jämte mig, vilket kankse skulle vara det optimala och den saken jag skulle vilja mer än något annat vid en senare eftertanke. Jag skulle kanske känna mig tom på saker trots att jag funnit den jag var ämnad att spendera mitt liv med om jag inte gjorde det där. Det är så svårt att förklara. Jag skulle iallafall chansa. Jag skulle ha ont. Jag skulle hoppas att det gick över.

- Fy fan för dig. Hur kan du tänka som du gör? Är inte den biten den alla sträver efter? Och du bara lämnar något sådant perfekt bara för de där dumma jävla principerna du har om att du skall resa runt och göra dittan och dattan. Du är ju inte rätt funtad i huvudet. Jag tror inte att du kommer att göra det även om du tror det nu till fullo.

- Ne det kanske är sant, men hur blir det då om jag undviker att hamna i den situationen så mycket det bara går då? Odlar hår och försöker se lite för jävlig ut? Eller att bara avfärda alla med potential?

- Haha då skämmer du ut dig totalt för då kommer du kanske gå miste om det förstnämnda och kommer då inte ens få chansen att välja hur du skall göra. Då får du ingenting. Då får du mindre ont, men samtidigt mindre erfarenheter du nog inte vill gå miste om innerst inne. Då kommer du kanske göra allt det där du ville göra, men fråga dig själv varför du ville det och inte träffa någon att spendera ditt liv med istället. Du skulle fråga dig själv om du gjorde rätt ännu en gång och kommer aldrig få veta om du gjorde det eller inte. För du undvek och avfärdade potential som kanske kunde få dig att bli det där a du vet och sedan a du vet vad jag menar. Då är la det bättre att du låter det bli som det blir och utgå från situationen då och vad du vill då eller hur?   

- Jo det har la du rätt i, men när jag var där nere vid blodgivarcentralen innan idag och frågan kom upp vad jag utöver sprutor var rädd för visste jag att det var just denna situation som tog hem priset på vad som skrämmer mig mest. Det får inte hända och därför vet jag jag varken bu eller bä många gånger. Det är jobbigt.

Vad jag älskar den där magkittlande känslan som blossar upp hos mig ibland! Den magkänslan som är bättre än någon annan känsla man ens kan känna i magen. Den där känslan som producerar ett leende och ett anfall som får dig att balla ut totalt och skratta av gjädje och förvåning. Den där känslan som allför ofta ger följder som träningsvärk och energikickar på samma gång, som ger dig så sjukt mycket att det är värt precis hur mycket som helst att få dem om och om igen. Tänkte ge ett exempel på vad som ger just mig den där magkittlande känslan.

Improveverywhere är en helt galet skön bunt människor som organiserar folk till gigantiska humoristiska aktioner i USA. "Causing a scene" är boken som arrangörerna skrivit, och denna titel är just mottot med deras aktioner. De gör det med stil, med hjärta och med poäng!

Frozen grand central   High five escalator   Food court musical   Surprise wedding reception   ...   ...   ...   ...

www.improveverywhere.com   

De äldre späckhuggarna skulle visa sina avkommor hur man jagar, precis som deras förfäder en gång gjort. Dessa bröt loss ett stort isblock, som en säl för tillfället befann sig på, som de med sin unika kommunikation tillsammans förde längre ut i det öppna havet. Där väntade i sin tur en stor skara späckhuggare som direkt försökte att gruffa med nosarna mot blocket för att rubba sälen från isblocket, men misslyckades. De äldre späckhuggarna brukade ännu en gång det unika kommunikationssystem de är beväpnade med för att skapa ordning, vilket fick de yngre individerna att skingra sig. Nu hade de äldre simmat från isblocket och var placerade i radformation mot detta isblock där den lilla sälen befann sig på. De började nu en kraftig framrusning som med hastigheten omkring 50 km/h skapade en stor våg. När de var framme vid blocket dök de ned under blocket och vågen gjorde det allt svårare för sälen att hålla sig kvar på det nu labila blocket. Nu var det dags igen och nu var de yngre i deltagandet och i större antal. De tog nu nya krafttag och de yngre deltagande skapade likt de äldre en våg fast som denna gång fick sälen att glida ned i vattnet hos dem.

Underskattar vi varandras förmågor?!

  
Guldkorn

Noah and the wale - 2 atoms in a molecule
                            - 5 years time

Blitzen Trapper      - Furr

Suburban kids with biblical names - Rent a wreck