avenlustiganledning

Tänk vad det är kul att se någon man inte sett på länge. Det är så spralligt att sätta sig jämnte folk i bussen som vart iväg på diverse saker som resulterat i att denna störtsköna individ inte befunnit sig på ordinarie plats under en evighet. Att sätta sig och höra på vad de gjort och vad de vart med om är nog ett av det intressantaste man kan göra. Att bara sitta och snacka av sig hela vägen hem från borås så att man är helt slut när man kommer hem. Det är något jag brinner för.

När man kommer hem ringer någon och frågar om jag skall med på spelning, om jag e sugen på att dra med dem, skjutsen är fixad och allt. Sen ringer någon och frågar om jag skall med och kolla på bio. Sen ringer en och frågar vad jag gör, det är monte python- marathon och det uppskattas om jag infinner mig och sällskapar. Sen undrar mamma och pappa om jag skall vara hemma, eller vart jag ska.

Det finns mycket människor man träffar varje dag som man funderar på om man skall hälsa på eller inte, inte för att man har något som helst emot dem, utan för att det kanske blir för tjatigt att säga hej varje gång man ses då man kanske bara känner varandra sådär ytligt. Sen finns det ju de man bara exploderar varje gång man ser dem, vill överösa med frågor, skämt och diverse angelägenheter. Det finns de man vill hänga med på fritiden som man vet alltid finns där, som man planerar saker med och hittar på saker med i regelbundenhet, som man lägger energi på för att de är så grymt värda den tiden. Sen finns det de som är familj som fungerar med syskon och föräldrar och en hund. Mamma, pappa, brorsan, systern och självklart Simba är ju för klockrena. Det finns en slags mekanik i situationen som, likt ett rullband drar fran saker, liksom skjutsar en framåt.

Det finns så mycket människor som inte har några känningar som de kan välja att hälsa på eller inte. Sen finns det de som inte har någon vän de spenderar mycket tid med som man kan snacka om saker med, planera och hitta på saker med. De kommer hem till sin familj med syskon som man inte har någon vidare kontakt med, inte frågar hur dagen har varit, vad du skall göra i helgen och undrar vad du skall göra på det datumet, för då har de planerat att göra det där. Det är ju skönt, eller hur? Så vill man ju verkligen ha det. Har man något val? Hur tar man sig ur liknande situationer? Hur känns det att bli hjälpt med sådana problem? Hur blickar man tillbaka på en sån tid och vad ger det för biverkningar i det senare livet? Vilka samtalsämnen kan vara svåra att medverka i. Vilka bemötanden kan verka förargelseväckande hos människor i sådana förhållanden?

Det finns de som blir valda sist på skolgårdarna då de skall dela in lag till fotboll, basket och innebandy etc. Det finns de som står själva, inte har någon att arbeta med, när man skall skapa grupper i olika sammanhang som i skolan, vid grupparbeten. Det finns arbetskamrater som står själva i fikarummet och dricker sitt kaffe, deltar inte i diskussionen, finns liksom inte.

Men det är väl bara mjäh skit samma det existerar precis som min egen hjärna och mina gärningar, så vadådå jag kan väl inte vara med och påverka i frågan över huvud taget eller hur?

Du och jag har varit ute på diverse saker nyligen och vi skall precis till att svänga in till vårt place. Du skrattar och skrattar och du gör mig bara lyckligare ju mer du håller på. Du brinner för mig, det känner jag och jag bara sänder ut mina vibbar till dig att jag är din egendom. Jag ger dig allt jag har och du gör detsamma.

Jag drar till mitt jobb och lyssnar på musik ganska högt på min väg dit. Du har erövrat mina tankar på min väg dit. Jag bara tänker på hur skön du är i din personlighet och skrattar till hela vägen. Jag tänker ständigt på dina små driv som så oskyldigt och oförståeligt för andra individer rimmar helt med de kriterier som mina mungipor och magmuskler kräver för att kontrahera till den fantastiska grad som gör mig fulländad. Du skiner, du liktar gott, du har allt jag tycker om. Dina brister är charmiga och när vi bråkar så bråkar vi helt galet mycket. Det slutar med tystnad och sedan ett underbart samtal om hur vi går till väga. Vi löser det och du är jag vet inte vad. Att bara ha dig i samma säng som mig känns helt ofattbart.

Jag hatar att jag tänker som jag gör, men har beslutat mig för att lämna dig. Visst är det dig jag ska leva mitt liv med. Visst är det dig jag letat efter i hela mitt liv som gått. Jag vet att det kommer att svida så extremt mycket och länge. Jag vet att du inte kommer att förstå ett enda dugg av det jag säger och jag vet att det kommer att komma plötsligt. 

Det är så jävla typiskt, men jag vill göra mycket saker i mitt liv. Jag lever en gång. Jag lever nu och jag vill resa till Kina och plugga och jobba i två år, jag vill plugga på annan ort i Sverige, resa till platser i världen och hoppa bungyjump och dyka. Jag skulle älska dig, men jag skulle sluta i en gungstol och se ut över min omgivning med dig jämte mig, vilket kankse skulle vara det optimala och den saken jag skulle vilja mer än något annat vid en senare eftertanke. Jag skulle kanske känna mig tom på saker trots att jag funnit den jag var ämnad att spendera mitt liv med om jag inte gjorde det där. Det är så svårt att förklara. Jag skulle iallafall chansa. Jag skulle ha ont. Jag skulle hoppas att det gick över.

- Fy fan för dig. Hur kan du tänka som du gör? Är inte den biten den alla sträver efter? Och du bara lämnar något sådant perfekt bara för de där dumma jävla principerna du har om att du skall resa runt och göra dittan och dattan. Du är ju inte rätt funtad i huvudet. Jag tror inte att du kommer att göra det även om du tror det nu till fullo.

- Ne det kanske är sant, men hur blir det då om jag undviker att hamna i den situationen så mycket det bara går då? Odlar hår och försöker se lite för jävlig ut? Eller att bara avfärda alla med potential?

- Haha då skämmer du ut dig totalt för då kommer du kanske gå miste om det förstnämnda och kommer då inte ens få chansen att välja hur du skall göra. Då får du ingenting. Då får du mindre ont, men samtidigt mindre erfarenheter du nog inte vill gå miste om innerst inne. Då kommer du kanske göra allt det där du ville göra, men fråga dig själv varför du ville det och inte träffa någon att spendera ditt liv med istället. Du skulle fråga dig själv om du gjorde rätt ännu en gång och kommer aldrig få veta om du gjorde det eller inte. För du undvek och avfärdade potential som kanske kunde få dig att bli det där a du vet och sedan a du vet vad jag menar. Då är la det bättre att du låter det bli som det blir och utgå från situationen då och vad du vill då eller hur?   

- Jo det har la du rätt i, men när jag var där nere vid blodgivarcentralen innan idag och frågan kom upp vad jag utöver sprutor var rädd för visste jag att det var just denna situation som tog hem priset på vad som skrämmer mig mest. Det får inte hända och därför vet jag jag varken bu eller bä många gånger. Det är jobbigt.